Det där med att ta sig tid för sig själv – innan hela kroppen kraschar. Det är något många av oss har svårt för. Vi kör på. Och kör på lite till.
Vi biter ihop, skjuter upp vilan och tänker ”jag ska bara…” en sista gång. Vi ignorerar kroppens små signaler om att det börjar bli för mycket. Tröttheten som aldrig går över hur mycket du än sover. Huvudvärken som ligger och moler. Den där värken i axlarna som aldrig riktigt släpper. Rastlösheten som gör att det nästan känns obehagligt att bara sitta still. Kanske blir du sjuk så fort du blir ledig.
Känner du igen dig? Jag gör det. Jag har själv lärt mig den här läxan den hårda vägen. För om du bara vilar när kroppen tvingar dig till det, lär sig kroppen att kollaps är det enda sättet att få dig att lyssna. Jag tror att många av oss lever så mycket för andra att vi nästan glömmer bort oss själva. Familjen behöver oss. Jobbet behöver oss. Vännerna behöver oss. Det är fint att få finnas där för andra, men när det alltid sker på bekostnad av dig själv blir priset till slut högt.
Du kanske säger ja fast du egentligen längtar efter att säga nej. Du fortsätter trots att du redan har passerat din egen gräns. Du tänker att du ska vila senare, när allt lugnat sig. Men det där ”senare” verkar aldrig riktigt komma. Under tiden går nervsystemet på högvarv. Kroppen försöker prata med dig. Först viskar den. Sedan knackar den lite försiktigt. Men när signalerna gång på gång blir ignorerade måste den höja rösten. Till slut skriker den. Kroppen försöker inte straffa dig. Den försöker skydda dig och ber dig att stanna upp.
Och kanske är det just där den största omtanken om oss själva börjar – inte när vi äntligen får lov att vila efter att ha kraschat, utan när vi väljer att lyssna redan på viskningarna. Du behöver inte förtjäna vila genom att först bli sjuk. Du behöver inte vänta tills allt rasar för att få ta en paus. Du behöver inte ha en fullständig förklaring till varför du är trött.
Du får vila ändå.
Du får säga nej.
Du får välja en lugnare dag, även när kalendern säger något annat.
För ju tidigare vi lyssnar på kroppen, desto mindre behöver den kämpa för att göra sig hörd. Och kanske är det just det vi behöver öva på – att ge oss själva samma omsorg som vi så gärna ger till alla andra.